lovar dock att skärpa mig.
Jag skall försöka ta videokamera med mig och filma en större loppis.
Det kan kanske vara intressant att se.
För några dagar sedan var vi i Cotignac som ligger några kilometer härifrån.
Många engelsmän i Cotignac, för turistig på sommaren och stendöd på vintern.
Mitt i byn ligger en antikhandlare, en engelsman.
Antikt och antikt, det mesta verkar shabby-chique-nytt.
På bordet står 3 afrikanska huvuden som är pärlbeklädda.
När jag nu säger pärlor så menar jag inte ostron-drottning Silvia pärlor
utan små olikfärgade pärlor som helt täcker ytan.
240 Euro styck säger engelsmannen. Afrikanska Tuareg/terracotta huvud, inköpta i ett privathem. Ja, ja, jag är ju inte dummare än att när jag väl är hemma så googlar jag. Jag hittar likadana i England 55 pund och beställer.
Idag var det loppis i Cotignac. Vädret bara halvbra och inte så många utställare.
Jag passerar Engelsmannen och berättar om huvudena. Han verkade sur redan innan och inte verkar han gladare nu.
Om det han säger är sant, att han köpt dom privat..., ja jag har ju också haft affär.
Jag hade reagerat mycket starkt typ det var ju för jäkligt, jag som tyckte dom var så fina, jag var övertygad om att det var äkta vara. Nix, ingen sådan reaktion alls, vilket får mig att tro att han va mycket medveten om vad han sålde.
Som sagt, sur verkade han. Sådant är jag dock inte det minsta känslig för, jag fortsätter glatt att konversera.
Hyr du eller har du köpt lokalen?
Det var ju väldigt vad folk är intresserade av mina affärer säger han.
Tja, säger jag, jag bara konverserar. Vi är ju olika. Själv bryr jag mig inte ett dugg om sådant.
Frågar folk vad jag betalade för mitt hus, så säger jag det. Vill dom ha reda på
min månatliga pension, ja då säger jag det.
Detta gör att jag inte alls tänker på att det kan kännas som en privat fråga.
Samtidigt, jag respekterar ju det fullständigt, säger jag och ser lika glad ut som innan.
Glad är dock icke vår vän antikhandlaren. Det är helt enkelt inte hans dag.
Närjag på 70-talet hade loppisaffär, kom det ibland in gubbar som sa
"En sådan hade jag, den kastade vi"
"Tänk att dom är så dyra, på min tid kostade..."
Ja när man hört det några gånger då var man ordentligt less på gubbarna.
Kanske jag blivit en sådan?
Jag går runt här med vitt hår och dito bockskägg. En käpp i höger hand.
Terroriserar de stackars handlarna med mitt "på min tid då..."
Fick vi då köpt något?
Ja, Ulrika var på köphumör, vilket är ovanligt.
Vi köpte en tung Sköldpadda i skinn som är tänkt som dörrstopp , 30 Euro
samt 2 japaninspirerade vägggvaser från 20-30-talet 15 Euro
Här är en bild på huvudet också
