Christina frågar hur det gått för Råttan/Zelda
Jodå hon finns kvar och trivs.
Vi har blivit riktigt vana att ha henne här.
Nu när vädret blivit bra stannar hon mest ute.
Hon kommer ett par gånger om dagen och äter sitt torrfoder
Sedan ligger hon i Ulrikas knä och tittar på tv under kvällen.
Hon är precis som en tonåring, ute och ränner och vägrar tala om var hon varit.
Lite möss och några småfåglar har hon kommit hem med.
Vi har mycket färre småfåglar här än i Malmö.
Någon tror att det beror på Fransmännens vana att äta småfåglar.
Själv tror jag mer på att klimatet är bättre och därmed tillgången på mat.
Dom behöver inte söka sig till människan för föda i samma grad.
Lite olika arter ser man i naturen
Vildsvin är ju vanligt förekommande. Vi hat t.o.m. spår i trädgården.
Ödlor, ormar och sköldpadda.
För några dagar sedan såg vi en död påkörd grävling vid vägkanten.
Sorgligt att de flesta djur man ser är på cirkus, zoo eller döda vid vägkanten
Det var länge sedan jag skrev. Här händer inte så mycket.
lovar dock att skärpa mig.
Jag skall försöka ta videokamera med mig och filma en större loppis.
Det kan kanske vara intressant att se.
För några dagar sedan var vi i Cotignac som ligger några kilometer härifrån.
Många engelsmän i Cotignac, för turistig på sommaren och stendöd på vintern.
Mitt i byn ligger en antikhandlare, en engelsman.
Antikt och antikt, det mesta verkar shabby-chique-nytt.
På bordet står 3 afrikanska huvuden som är pärlbeklädda.
När jag nu säger pärlor så menar jag inte ostron-drottning Silvia pärlor
utan små olikfärgade pärlor som helt täcker ytan.
240 Euro styck säger engelsmannen. Afrikanska Tuareg/terracotta huvud, inköpta i ett privathem. Ja, ja, jag är ju inte dummare än att när jag väl är hemma så googlar jag. Jag hittar likadana i England 55 pund och beställer.
Idag var det loppis i Cotignac. Vädret bara halvbra och inte så många utställare.
Jag passerar Engelsmannen och berättar om huvudena. Han verkade sur redan innan och inte verkar han gladare nu.
Om det han säger är sant, att han köpt dom privat..., ja jag har ju också haft affär.
Jag hade reagerat mycket starkt typ det var ju för jäkligt, jag som tyckte dom var så fina, jag var övertygad om att det var äkta vara. Nix, ingen sådan reaktion alls, vilket får mig att tro att han va mycket medveten om vad han sålde.
Som sagt, sur verkade han. Sådant är jag dock inte det minsta känslig för, jag fortsätter glatt att konversera.
Hyr du eller har du köpt lokalen?
Det var ju väldigt vad folk är intresserade av mina affärer säger han.
Tja, säger jag, jag bara konverserar. Vi är ju olika. Själv bryr jag mig inte ett dugg om sådant.
Frågar folk vad jag betalade för mitt hus, så säger jag det. Vill dom ha reda på
min månatliga pension, ja då säger jag det.
Detta gör att jag inte alls tänker på att det kan kännas som en privat fråga.
Samtidigt, jag respekterar ju det fullständigt, säger jag och ser lika glad ut som innan.
Glad är dock icke vår vän antikhandlaren. Det är helt enkelt inte hans dag.
Närjag på 70-talet hade loppisaffär, kom det ibland in gubbar som sa
"En sådan hade jag, den kastade vi"
"Tänk att dom är så dyra, på min tid kostade..."
Ja när man hört det några gånger då var man ordentligt less på gubbarna.
Kanske jag blivit en sådan?
Jag går runt här med vitt hår och dito bockskägg. En käpp i höger hand.
Terroriserar de stackars handlarna med mitt "på min tid då..."
Fick vi då köpt något?
Ja, Ulrika var på köphumör, vilket är ovanligt.
Vi köpte en tung Sköldpadda i skinn som är tänkt som dörrstopp , 30 Euro
samt 2 japaninspirerade vägggvaser från 20-30-talet 15 Euro
Nu har hon fått namn.
Zelda, efter förslag av ett av våra barnbarn.
Dock, hon kallas av mig för det namn hon fick från början.
Råttan.
Hon har nu blivit steriliserad och chippad.
Det stryker runt lite katter här.
Bl. a. en som nog bor permanent på tomten,
en mamma med 2 ungar.
Vet inte om Råttan/Zelda är så populär där.
Vi får väl hoppas att Zelda förmår vara kvar här
på tomten och inte bli bortskrämd
av dom andra.
Vi börjar vänja oss vid att ha henne här.
Plötsligt en dag står en katt på gården och jamar.
Det är en ungkatt gissningsvis ca 6 månader.
Vi vill inte ha katt. Jag schyssar bort den.
Den springer skrämd iväg.
Efter en stund kommer den åter, jamar, stryker sig runt benen.
När Ulrika ligger på knä och gräver med planteringsspade
lägger den sig över händerna och spinner. Efter en stund
hoppar den upp på ryggen på Ulrika och lägger sig uppe vid halsen.
Spinner och spinner.
Ulrika sprutar vatten på den. Vi skall INTE ha katt.
Så håller vi på i 3 dagar. Hysschar och skrämmer iväg.
Sprutar vatten. Hon kommer åter, jamar och spinner.
Vi SKALL inte ha katt.
Nu har vi katt.
Hon vägrar flytta.
Hon sover på Ulrikas tröja i en stol i köket.
Om hon fick, kunde hon tillbringa hela dagarna i knät.
Om hon bara får trygghet i knät, så är hon helnöjd.
Så, Nu har vi kommit hem från Verona.
Vi har inte haft så många semestrar i vårt gemensamma liv,
men hur som helst,
detta är den bästa.
Låt mig dock börja med en liten motgång i början på vår resa.
Vi åker tåg från Les Arc, 60 km härifrån.
Tåg Les Arc - Nice.
Nice- Ventimiglia.
Ventimiglia-Milano.
Milano-Verona.
I allt 4 byten och sammanlagd restid ca 8 timmar.
Pris, som alltid ca sek 10 / mil / person.
Genevieve som bor i byn hämtar oss tidigt för att köra oss till Les Arc.
Hon kör fel på motorvägen och det blir en lång omväg.
Jag blir alltmer nervös att vi inte skall hinna.
Ingen fara dock, vi är i god tid, 15 minuter tillgodo.
Resan börjar.
8.04 skall vi vara i Nice för första byte.
Klockan blir 8.15, inget Nice i sikte.
Nervositeten stiger. Nästa tåg går 8.25, skall vi hinna?
8.20, inget Nice.
8.30 nej.
Jag förbannar nu järnvägar i allmänhet, franska sådana i synnerhet.
Hur i h-vete kan man bli så försenad på en så kort sträcka?
Dominoeffekten gör att nu har vi ju inte en aning
om hur dags vi kommer att vara framme, allt måste ju bokas om.
Klockan är nu 8.50.
Det börjar, svagt, långt bak i huvudet dyka upp en tanke.
Tänk om det inte är fel på järnvägen utan passageraren?
Jag tittar på biljetten, ankomst Nice 9.04, en hel timme senare än jag tänkt.
Vi ankommer Nice 9.04, punktligt.
Senare blir Ulrika av med sin börs, men det kan jag berätta mer om senare.
Frågan är om man kan släppa ut oss så här i Europa på obevakad permission?
Tveksamt.
Huvudmålet för vår resa är att besöka 2000-åriga arenan och uppleva Aida.
Vi är inga operakännare, vi har sett några stycken, Figaros bröllop, Boheme,
en handfull. Att nu få se en stor italiensk opera i Italien i en sådan Arena, spännande.
Större bild klicka på bilden!!!
Här skickar man in dekor inför kvällens föreställning
Så blir det då afton och det hela kan börja.
Mängder av välklädda människor, förväntan stiger, föreställningen börjar.
Ja, varför inte komma med recensionen direkt.
Det bästa med opera är att hjälten är dubbelt så tjock som en själv.
Ja, detta var inget roligt för oss, i stort sett 4 timmars vånda, inga vackra arior
(utöver celeste Aida). Annars var det mest kattajämmer. Visst det är storslaget, flera hundra på scen samtidigt. Det är en masscenernas och körernas opera tycker jag.
Allra värst var nog dirigenten. Iförd skrynklig frack och kalott, hoppade han och viftade som en väderkvarn. Ibland fick man intrycket att han trodde att vi alla kommit för att se honom. En tillgjord fjant, fjärran från den minimalism och elegans man kan finna hos Karajan och Sixten Erhling.
Jag inser till fullo att tycker man att Aida på Verona arena är skit, ja då är det fel på betraktaren och inte på operan
So be it!
Vill ni höra Aidas stora nummer i föreställningen?
Finns på youtube, inspelat några dagar innan vårt besök
Kattajämmer eller inte?
Dagen efter!
Vi går förbi arenan och får syn på denna affisch
Antony and the Johnsons, en av Ulrikas stora favoriter, klart vi skall gå på detta.
Vi är båda lite förvånade.
Är han så stor i Italien att han kan fylla en sådan här arena?
Fel, fel fel som Brasse Brännström säger.
Det stora dragplåstret är Franco Battiato, helt okänd för oss naturligtvis.
Jag har nu i efterhand googlat. Han är jättestor i Italien. Nu nästan 70 år. Startade i progband, gick över till syntpop. Han lär ha intelligenta texter, lite av en italiens
Leonard Cohen kanske? Musiken är dock mer disco / synt/ 80-tal/ schlager.
Trall- och hoppvänligt. Detta är också precis vad som sker. Publiken, medelålders, kan alla texter. Alla står upp och hoppar och sjunger med. Mycket mycket roligt att ha fått uppleva. däremellan lugna, magiska ögonblick. Ju mer vi tänker på det ju större blir upplevelsen. En kväll att minnas.
Vi satt på rad 6
Här är ett sådant ögonblick.
Någon har naturligtvis filmat och lagt upp
Verona
En vacker stad med mängder av turister
Många fotograferar sevärdheter.
Här är några vardagsbilder på helt alldagliga gator i Verona
Större bild= klicka på bild
Det är naturligtvis mycket fint i Verona.
Det har ju varit ett rikt handelscentrum och husen präglas av det.
Här bodde inga fattiglappar. Hus med mycket ornament och stora statyer på taket
Slälv gillar jag småskalighet, trånga gränder bättre. Sådant som man kan finna i Gamla Stan i Stockholm eller grannbyarna härikring.
Men.. imponerande, självklart.
Här är en bild på en levande staty
Stackars människor,
sitta stilla i brännande sol.
Dessutom tror jag inte dom kan sluta förrän det
blir folktomt, då avslöjas ju tricket.
Eller kanske någon kommer och reser ett tält över dom?
Kan det vara verkligen vara ett värdigt sätt att tjäna sitt uppehälle år 2013?
Mat och vin
Lite allmänna bilder
Strålande bra mat, utomordentliga viner.
Vi betalade för oss 2 mellan 40 och 70 euro per måltid.
Exempel
oxkind, rödvinssås, potatispure.
hästfile med parmesan
naturligtvis pasta, pizza o.s.v.
genomgående mycket mycket bra mat
och bra viner.
Sista kvällen äter vi vid stora piazzan precis vid Arena.
Det är ju självklart att där blir det ju ingen bra mat.
tusentals människor sitter och äter och tittar på varann.
Det är ju turister, om två dagar kommer helt nya.
Varför då bry sig? Ta så mycket betalt som möjligt för lägsta möjliga kvalitet.
Så är det ju?
Nix pix, vi är ju i Italien.
Jag får in en sirloinsteak, väger säkert 300 gr och kostar 14 euro.
Douglas / svärson hade lämnat ett flashminne med några filmsnuttar här.
Jag laddade ner ett program, klippte och klistrade och la på lite musik. Det har tagit jätttelång tid att fatta hur det funkade.
Nu säger kanske någon... Jamen det är ju hur lätt som helst.
Ja, det är det nog, men men all vår början blifver svår.
Hur som helst, riktigt riktigt roligt är det.
Skall köpa kamera och förkovra mig i detta.
Med det menar jag på intet sätt att detta skall leda till något
som kan vara värt för andra att titta på.
Hur många gånger har man inte hört:
"Jag borde skriva en bok."
Varför tror dom det?
Varför tror så många att dom har minst en bok
inom sig, som bara väntar på att komma ut?
Hur många värdelösa manuskript ligger det inte
och samlar damm i skåpen.
Samma med film.
Idag finns en uppsjö av hjälpmedel + bra billiga
kameror. Det borde alltså vara lättare än någonsin
att vara regissör.
Trots det, inte bor det en Chabrol i vartannat kvarter.
Att skriva och filma och göra det bra är få förunnat.
Vi andra får nöja oss med en mera modest måttstock.
Jag har egentligen aldrig tyckt att jag
kunnat så mycket överhuvudtaget.
Det tror jag är en bra inställning, då blir man glad och
lycklig när man klarar mera.
Denna inställning fick jag dessutom förstärkt när
jag av en händelse snubblade över en föreläsning av
Alain de Botton "On pessimism"
en man som vänder på det mesta och gör
upp med vår duktighets- och framgångsmyt.
Lite lustigt dock, att tänka sig att oframgångens profet
blir framgångsrik på sitt antibudskap.
Visst är det väl så överhuvudtaget?
Lycka =avsaknad av olycka.
Större krav kan vi väl inte ha?
Hittade en gammal filmsnutt från restaurang Anno 1900
året var 1995.
Det finns kanske någon nostalgisk Annogäst som hamnar här någon gång. I så fall här är filmen,
