Plötsligt en dag står en katt på gården och jamar.
Det är en ungkatt gissningsvis ca 6 månader.
Vi vill inte ha katt. Jag schyssar bort den.
Den springer skrämd iväg.
Efter en stund kommer den åter, jamar, stryker sig runt benen.
När Ulrika ligger på knä och gräver med planteringsspade
lägger den sig över händerna och spinner. Efter en stund
hoppar den upp på ryggen på Ulrika och lägger sig uppe vid halsen.
Spinner och spinner.
Ulrika sprutar vatten på den. Vi skall INTE ha katt.
Så håller vi på i 3 dagar. Hysschar och skrämmer iväg.
Sprutar vatten. Hon kommer åter, jamar och spinner.
Vi SKALL inte ha katt.
Nu har vi katt.
Hon vägrar flytta.
Hon sover på Ulrikas tröja i en stol i köket.
Om hon fick, kunde hon tillbringa hela dagarna i knät.
Om hon bara får trygghet i knät, så är hon helnöjd.
Så, Nu har vi kommit hem från Verona.
Vi har inte haft så många semestrar i vårt gemensamma liv,
men hur som helst,
detta är den bästa.
Låt mig dock börja med en liten motgång i början på vår resa.
Vi åker tåg från Les Arc, 60 km härifrån.
Tåg Les Arc - Nice.
Nice- Ventimiglia.
Ventimiglia-Milano.
Milano-Verona.
I allt 4 byten och sammanlagd restid ca 8 timmar.
Pris, som alltid ca sek 10 / mil / person.
Genevieve som bor i byn hämtar oss tidigt för att köra oss till Les Arc.
Hon kör fel på motorvägen och det blir en lång omväg.
Jag blir alltmer nervös att vi inte skall hinna.
Ingen fara dock, vi är i god tid, 15 minuter tillgodo.
Resan börjar.
8.04 skall vi vara i Nice för första byte.
Klockan blir 8.15, inget Nice i sikte.
Nervositeten stiger. Nästa tåg går 8.25, skall vi hinna?
8.20, inget Nice.
8.30 nej.
Jag förbannar nu järnvägar i allmänhet, franska sådana i synnerhet.
Hur i h-vete kan man bli så försenad på en så kort sträcka?
Dominoeffekten gör att nu har vi ju inte en aning
om hur dags vi kommer att vara framme, allt måste ju bokas om.
Klockan är nu 8.50.
Det börjar, svagt, långt bak i huvudet dyka upp en tanke.
Tänk om det inte är fel på järnvägen utan passageraren?
Jag tittar på biljetten, ankomst Nice 9.04, en hel timme senare än jag tänkt.
Vi ankommer Nice 9.04, punktligt.
Senare blir Ulrika av med sin börs, men det kan jag berätta mer om senare.
Frågan är om man kan släppa ut oss så här i Europa på obevakad permission?
Tveksamt.
Huvudmålet för vår resa är att besöka 2000-åriga arenan och uppleva Aida.
Vi är inga operakännare, vi har sett några stycken, Figaros bröllop, Boheme,
en handfull. Att nu få se en stor italiensk opera i Italien i en sådan Arena, spännande.
Större bild klicka på bilden!!!
Här skickar man in dekor inför kvällens föreställning
Så blir det då afton och det hela kan börja.
Mängder av välklädda människor, förväntan stiger, föreställningen börjar.
Ja, varför inte komma med recensionen direkt.
Det bästa med opera är att hjälten är dubbelt så tjock som en själv.
Ja, detta var inget roligt för oss, i stort sett 4 timmars vånda, inga vackra arior
(utöver celeste Aida). Annars var det mest kattajämmer. Visst det är storslaget, flera hundra på scen samtidigt. Det är en masscenernas och körernas opera tycker jag.
Allra värst var nog dirigenten. Iförd skrynklig frack och kalott, hoppade han och viftade som en väderkvarn. Ibland fick man intrycket att han trodde att vi alla kommit för att se honom. En tillgjord fjant, fjärran från den minimalism och elegans man kan finna hos Karajan och Sixten Erhling.
Jag inser till fullo att tycker man att Aida på Verona arena är skit, ja då är det fel på betraktaren och inte på operan
So be it!
Vill ni höra Aidas stora nummer i föreställningen?
Finns på youtube, inspelat några dagar innan vårt besök
Kattajämmer eller inte?
Dagen efter!
Vi går förbi arenan och får syn på denna affisch
Antony and the Johnsons, en av Ulrikas stora favoriter, klart vi skall gå på detta.
Vi är båda lite förvånade.
Är han så stor i Italien att han kan fylla en sådan här arena?
Fel, fel fel som Brasse Brännström säger.
Det stora dragplåstret är Franco Battiato, helt okänd för oss naturligtvis.
Jag har nu i efterhand googlat. Han är jättestor i Italien. Nu nästan 70 år. Startade i progband, gick över till syntpop. Han lär ha intelligenta texter, lite av en italiens
Leonard Cohen kanske? Musiken är dock mer disco / synt/ 80-tal/ schlager.
Trall- och hoppvänligt. Detta är också precis vad som sker. Publiken, medelålders, kan alla texter. Alla står upp och hoppar och sjunger med. Mycket mycket roligt att ha fått uppleva. däremellan lugna, magiska ögonblick. Ju mer vi tänker på det ju större blir upplevelsen. En kväll att minnas.
Vi satt på rad 6
Här är ett sådant ögonblick.
Någon har naturligtvis filmat och lagt upp
Verona
En vacker stad med mängder av turister
Många fotograferar sevärdheter.
Här är några vardagsbilder på helt alldagliga gator i Verona
Större bild= klicka på bild
Det är naturligtvis mycket fint i Verona.
Det har ju varit ett rikt handelscentrum och husen präglas av det.
Här bodde inga fattiglappar. Hus med mycket ornament och stora statyer på taket
Slälv gillar jag småskalighet, trånga gränder bättre. Sådant som man kan finna i Gamla Stan i Stockholm eller grannbyarna härikring.
Men.. imponerande, självklart.
Här är en bild på en levande staty
Stackars människor,
sitta stilla i brännande sol.
Dessutom tror jag inte dom kan sluta förrän det
blir folktomt, då avslöjas ju tricket.
Eller kanske någon kommer och reser ett tält över dom?
Kan det vara verkligen vara ett värdigt sätt att tjäna sitt uppehälle år 2013?
Mat och vin
Lite allmänna bilder
Strålande bra mat, utomordentliga viner.
Vi betalade för oss 2 mellan 40 och 70 euro per måltid.
Exempel
oxkind, rödvinssås, potatispure.
hästfile med parmesan
naturligtvis pasta, pizza o.s.v.
genomgående mycket mycket bra mat
och bra viner.
Sista kvällen äter vi vid stora piazzan precis vid Arena.
Det är ju självklart att där blir det ju ingen bra mat.
tusentals människor sitter och äter och tittar på varann.
Det är ju turister, om två dagar kommer helt nya.
Varför då bry sig? Ta så mycket betalt som möjligt för lägsta möjliga kvalitet.
Så är det ju?
Nix pix, vi är ju i Italien.
Jag får in en sirloinsteak, väger säkert 300 gr och kostar 14 euro.
Douglas / svärson hade lämnat ett flashminne med några filmsnuttar här.
Jag laddade ner ett program, klippte och klistrade och la på lite musik. Det har tagit jätttelång tid att fatta hur det funkade.
Nu säger kanske någon... Jamen det är ju hur lätt som helst.
Ja, det är det nog, men men all vår början blifver svår.
Hur som helst, riktigt riktigt roligt är det.
Skall köpa kamera och förkovra mig i detta.
Med det menar jag på intet sätt att detta skall leda till något
som kan vara värt för andra att titta på.
Hur många gånger har man inte hört:
"Jag borde skriva en bok."
Varför tror dom det?
Varför tror så många att dom har minst en bok
inom sig, som bara väntar på att komma ut?
Hur många värdelösa manuskript ligger det inte
och samlar damm i skåpen.
Samma med film.
Idag finns en uppsjö av hjälpmedel + bra billiga
kameror. Det borde alltså vara lättare än någonsin
att vara regissör.
Trots det, inte bor det en Chabrol i vartannat kvarter.
Att skriva och filma och göra det bra är få förunnat.
Vi andra får nöja oss med en mera modest måttstock.
Jag har egentligen aldrig tyckt att jag
kunnat så mycket överhuvudtaget.
Det tror jag är en bra inställning, då blir man glad och
lycklig när man klarar mera.
Denna inställning fick jag dessutom förstärkt när
jag av en händelse snubblade över en föreläsning av
Alain de Botton "On pessimism"
en man som vänder på det mesta och gör
upp med vår duktighets- och framgångsmyt.
Lite lustigt dock, att tänka sig att oframgångens profet
blir framgångsrik på sitt antibudskap.
Visst är det väl så överhuvudtaget?
Lycka =avsaknad av olycka.
Större krav kan vi väl inte ha?
Hittade en gammal filmsnutt från restaurang Anno 1900
året var 1995.
Det finns kanske någon nostalgisk Annogäst som hamnar här någon gång. I så fall här är filmen,
Jag hade planerat en tur till Cannes med mopederna.
12 mil i vardera riktningen med en övernattning i Cannes.
Vi startar vid 10-tiden. Jag har lagt in en fin route i gps-en.
Lugnt och fint inte mycket trafik. Först när vi kommer till Frejus tjocknar det lite. Vi svänger nu av mot Cannes. Vi kör och kör.
Plötsligt befinner vi oss i ett månlandskap, inte ett träd, höga berg som sluttar rakt ner, smal väg. Jag känner mig plötsligt yr, jag får svindel helt enkelt. Jag frågar hur Ulrika mår, men hon tycker inte det är så farligt. Vi måste köra tilbaka, säger jag, ta kustvägen, jag klarar inte detta. Vi gör så. Om man sitter i en bil befinner man sig en stol från kanten. Med mopeden är man precis vid stupet. Det är verkligen skillnad. Tilllbaka igen ner till St Raphael och kustvägen.
Färden påbörjas och det går bra till en början. Plötsligt kommer vi till en utsiktsplats. Jag förstår varför man lagt den där. Massor av bilar har stannat för att beundra hur klippväggen störtar rakt ner i havet.Jag tittar framåt vägen, ingen mer utsiktsplats i sikte, men samma utsikt, klippväggar rakt ner. Redan uppskakad av månfärden, ja det är ju kört. Nytt förslag. Åter till Frejus. Försöka hitta långtidsparkering och ta tåget till Cannes. När vi kört en stund så kommer vi överens om att köra hem istället och strunta i Cannes. Vi är för trötta och i viss mån besvikna helt enkelt. Efter lite pauser och middag är vi hemma vid 21 tiden. Vi har då kört 20 mil på en dag. Det är för mycket, men hellre köra lite mer och komma hem till sin egen säng. Det här är ju ingen jättebesvikelse. När vi nu vet hur jag har det med svindel så får vi ju anpassa liv och mopedfärder efter det. Mycket händer med kroppen med tilltagande ålder. Fötterna hamnar inte alltid där man tänkt. Att bocka sig för att plocka upp något... ett mindre dagsverke. Att sådant här som svindel kommer över en är väl bara ytterligare en sådan sak som man får lära sig leva med. Man litar inte på sin kropp helt enkelt.
Jag är född i en stad och har alltid levt i en stad. Staden känns trygg.
En by och landet mera skrämmande. Regn och blåst, nära inpå. Långt till sjukhus. Skorpioner och djävulstyg. En bulldozer är lösningen. Plana ut och asfaltera. Plana ut och asfaltera.
Det finns onaturligt mycket natur.
Efter att nu ha tränat mopedkörning medUlrika på parkeringsplatsen, känner hon sig nu mogen för lite småutflykter.
Vi började med en ytterst liten tur till närmsta grannby för att svalka törsten.
Sedan tog vi en tur på en 3-4 mil i de närmsta omgivningarna.
